Uppdrag: Att riva ett kärnkraftverk

Att riva ett kärnkraftverk är inte som att riva vilken byggnad som helst. Det vet Östhammarsbon Tomas Tollin som de senaste åren har veckopendlat till Ringhals för att förbereda nedmonteringen av två av verkets fyra reaktorer. När det är dags planeras rivningsavfallet därifrån att slutförvaras i SKB:s anläggning SFR i Forsmark.

Tomas Tollin är nybliven morfar. Det var på vippen att han hade packat ner bohaget i villan i Östhammar och blivit västkustbo. Men så blev det inte – delvis på grund av att de två barnbarnen, Alice och Eddie, kom i vägen.

– Jag hade tänkt fortsätta och funderade allvarligt på att flytta. Men jag ville vara nära familjen. Med 200 hotellnätter i ryggen och ett krävande jobb som inte går på rutin – blev det för mycket, säger han om tiden på Sveriges ”baksida.”

Mitt emellan jobb

När SKB:s tidning Lagerbladet träffar honom är han mitt emellan jobb. Uppdraget i Ringhals är avslutat och om nån vecka börjar han på nästa uppdrag.

Men erfarenheterna och kunskaperna från Ringhals har han med sig. Där hade Tomas uppdraget att bygga upp en organisation inför avvecklingen av R1 och R2, som reaktorerna kallas, och sedan att leda avvecklingsarbetet.

Östhammarsbon Tomas Tollin leder nedmonteringen av kärnkraftverket i Ringhals. Foto: Jeanette Hägglund.

Två av fyra reaktorer ska stängas

Det var 2015 som ägaren Vattenfall tog beslutet att två av Ringhals totalt fyra reaktorer ska stängas av affärsmässiga skäl. Vid årsskiftet 2019/2020 är det dags för den första, R2:an, att släckas ner, och om ett år den andra, R1:an. Efter att reaktorerna stängts av måste bränslet vara kvar i anläggningen i cirka ett och ett halvt år innan det är säkert att hantera.

Bara 5–10 procent är radioaktiv

Avveckling av kärntekniska anläggningar är ett komplext logistikprojekt som kräver många tillstånd och har många beroenden. Faktum är att bara 5–10 procent av Ringhalsanläggningen är radioaktiv och kräver särskild hantering. Det material som är mest radioaktivt förpackas för slutförvaring, medan annat material kan behandlas på olika sätt och på så sätt bli fritt från radioaktivitet.

– Oavsett vilken metod man väljer blir det restprodukter som också måste förpackas för slutförvaring. Det mesta av materialet är inte radioaktivt och man strävar efter att återanvända så mycket som möjligt av det, till exempel som fyllnadsmassa på anläggningen, säger Tomas.

Undersöker var radioaktivitet finns

Lite förenklat, det första man gör är att kartlägga var i anläggningen det finns radioaktivitet. Sedan tar man bort de radioaktiva delarna och mäter hela anläggningen för att undersöka om det finns radioaktivitet kvar eller om den går att friklassa.

Två typer av reaktorer

Tomas förklarar att vi i Sverige har två typer av reaktorer, tryckvatten och kokvatten. Båda typerna har stora komponenter. Till exempel är reaktortanken i kokvattenreaktorn drygt 20 meter hög och väger runt 400 ton.

– När det gäller tanken och en del andra stora delar får man överväga hur de ska tas om hand. Om man skulle välja att dela tanken på plats krävs troligen fjärrstyrda specialverktyg som kan jobba under vatten. Jag som är teknikintresserad tycker att det ska bli spännande att följa vilka val som görs, säger Tomas.

Området kan användas till annat

När bränslet är borta börjar den stora rivningen och radioaktiviteten tas bort till så låga nivåer att anläggningen kan friklassas av Strålsäkerhetsmyndigheten. När den är friklassad kan området användas för annan industriverksamhet. Kärnkraftens livscykel är då sluten på ett ansvarsfullt sätt.