Koncept med svagheter

Det finns stora principiella svagheter med det koncept som brukar kallas djupa borrhål. Bland annat är möjligheten att kontrollera vad som händer när använt kärnbränsle sänks flera kilometer rakt ner i urberget liten. Konceptet utgör därför inget alternativ till KBS-3-metoden som SKB vill använda sig av.

Då och då seglar djupa borrhål upp i debatten som ett möjligt alternativ till ett förvar på 500 meters djup. Nu senast var det Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) som ville ha kompletterande information på området.

Tanken är att deponera det använda kärnbränslet på tre till fem kilometers djup i hål som borras från ytan rakt ner i berggrunden. Förespråkarna för djupa borrhål brukar bland annat framhäva att grundvattnet på så här stora djup rör sig väldigt långsamt, något som skulle kunna vara en fördel ur slutförvarssynpunkt. Idén har funnits sedan 1980-talet men kunskapen är fortfarande mycket begränsad på området.

– Alltihop bygger på ett antal mer eller mindre väl grundade antaganden. Det finns bara ett dussintal borrhål ner till de här djupen i kristallint urberg i världen och bara två stycken i Sverige. Vi vet egentligen väldigt lite om förhållandena på så här stora djup, säger Olle Olsson direktör på SKB.

Svårt att kontrollera

SKB har löpande följt utvecklingen på området. Men eftersom det finns så stora principiella svagheter med konceptet har man ansett att vidare utveckling inte är motiverad.

– En stor nackdel med djupa borrhål är kontrollerbarheten. Eftersom man arbetar från ytan och ner i berggrunden vet man inte hur kapseln ser ut efter att den sänkts ner. Man vet inte om det finns någon buffert runt den och inte heller hur berget ser ut runt omkring hålet. Kapseln kan också fastna eller gå sönder på vägen ner och problemet blir då svårt att åtgärda, berättar Lars Birgersson på SKB:s miljöenhet.

Sammantaget innebär detta att konceptet djupa borrhål inte uppfyller de krav som ställs vid kärnteknisk verksamhet. Skillnaden är stor jämfört med KBS-3-metoden där förvaret ligger på cirka 500 meters djup. I ett sådant förvar är det möjligt att ha kontroll över varje steg vid deponeringen och genomföra noggranna inspektioner på plats av både kapsel, buffert och berg.

Aggressiv miljö

Det man tror sig veta om miljön på de större djupen är att den är aggressiv. Vattnet har hög salthalt och hög temperatur. Trycket är dessutom högt. Påverkan på barriärerna blir troligen stor. Kärnbränslet kommer förr eller senare att komma i direktkontakt med grundvattnet och då finns det bara en barriär kvar – berget.

Ett annat problem är att det använda kärnbränslet inte skulle gå att återta i framtiden om det skulle bli aktuellt. I ett förvar av KBS-3-typen finns möjligheten att plocka upp bränslet igen om man så önskar.