Resan till beslut

Denna text är äldre än 2 år och kan innehålla inaktuell information.

SKB:s första transportfartyg, m/s Sigyn.

Resan till beslut

Vilken resa det har varit! I år fyller SKB 50 år och egentligen är det först nu resan börjar på riktigt. Äntligen har vi fått de beslut vi väntat på. Grönt ljus för utbyggt SFR och Kärnbränsleförvaret. Följ med från allra första början, till de historiska regeringsbesluten – starten på resten av resan.

Kungaparet besöker SFR 2013. Foto: Lasse Modin.

Kärnkraften kom till Sverige i spåret av andra världskriget. Visst fanns det funderingar kring avfallet, men det förklarades ofta att det inte skulle vålla några större bekymmer. Det var först i samband med valet 1976, då kärnkraften var en huvudfråga, som man började diskutera inte bara kärnkraftens vara eller inte vara, utan även hur det radioaktiva avfallet skulle tas om hand.

Några år dessförinnan, 1972, såg SKB dagens ljus. Då som SKBF, Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Uppdraget var att försörja de svenska kärnkraftverken med bränsle. På den tiden sågs kärnbränsle som en resurs som skulle användas flera gånger genom att det upparbetades. Något som inte kunde göras i Sverige utan måste ske utomlands.

Efter riksdagsvalet stiftades den så kallade villkorslagen. Med den gavs reaktorägarna ansvaret att visa hur de tänkte sig att ta hand om avfallet och framförallt det använda kärnbränslet. Skulle det upparbetas eller hur skulle man göra? Den frågan var tvungen att besvaras för att få starta kärnkraftverken inom det tiotal år det tog att färdigställa de totalt tolv svenska reaktorerna.

Sverige beslutar att inte upparbeta

För att möta upp det ansvar reaktorägarna fått startades projekt Kärnbränslesäkerhet, KBS. Det involverade cirka 350 experter. 1977 kom en första rapport, KBS-1, som visade hur man kunde slutförvara förglasat avfall, vilket är det som uppstår efter en upparbetningsprocess.

Upparbetning blev ett hett diskussionsämne eftersom själva processen var förenad med risker. Diskussionerna handlade främst om risken för utsläpp från upparbetningsanläggningarna men också om risken för att radioaktivt material skulle hamna i fel händer och användas i terrorsyfte eller för att tillverka kärnvapen. Sverige beslutade kort därefter att upphöra med upparbetning. Det gjorde att nästa rapport, KBS-2, handlade om slutförvaring av icke upparbetat kärnbränsle.

SKB får det samlade ansvaret

På den här tiden gjordes flera olika utredningar och många olika organisationer var inblandade i planerna för omhändertagandet av det radioaktiva avfallet.

Den så kallade AKA-utredningen hade bland annat i uppdrag att titta på om det skulle byggas ett centralt mellanlager för kärnbränslet, innan slutförvaring i urberg. Redan tidigt fokuserades arbetet på någon typ av geologisk förvaring, i Sverige såväl som internationellt.

En annan aktör var projektorganisationen PRAV som genomförde geologiska undersökningar med borrning och undersökningar av berget i ett tiotal olika, så kallade typområden runt om i Sverige. Syftet var att öka kunskaperna om de geologiska förhållandena. 1981 fick dock det blivande SKB det samlade ansvaret för hela avfallskedjan.

Krav på forskning för att ”ladda reaktorn”

Arbetet som påbörjats under 1970-talet med att utveckla metoden för att ta hand om använt kärnbränsle, med inriktning att förvara det i den svenska berggrunden, mynnade 1983 ut i KBS-3-rapporten. Den ingick i underlaget för reaktorinnehavarnas ansökningar att få starta de två återstående reaktorerna, Forsmark 3 och Oskarshamn 3.

För att få tillstånd att ”ladda reaktorn” ställdes också krav på ett forsknings- och utvecklingsprogram. Ett första program togs fram och fick namnet FoU-program 84. Arbetet med att redovisa forsknings- och utvecklingsprogram har fortsatt och har också ändrat namn sedan den första rapporten lämnades in. 1992 gick det över till FUD-program, ett program för forskning, utveckling och demonstration. I FUD-programmet redovisar SKB vart tredje år sina planer för den fortsatta forskningen och teknikutvecklingen. Planerna granskas sedan av Strålsäkerhetsmyndigheten och godkänns av regeringen.

Från Stripa gruva till Äspölaboratoriet

Äspölaboratoriet. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

Till SKB:s historia hör även ett svensk-amerikanskt projekt i Stripa gruva i Bergslagen, som pågick mellan 1977 och 1980. Där drogs lärdomar om bland annat bergets mekaniska egenskaper och grundvattenströmning i sprickor i kristallint berg. Arbetet väckte stort intresse och övergick 1980 till att bli ett projekt inom det internationella energiorganet NEA*. Förutom Sverige och USA ingick Finland, Frankrike, Japan, Kanada, Spanien, Storbritannien och Schweiz. Det här är länder som fortfarande är längst fram när det gäller arbetet med att slutförvara sitt radioaktiva avfall. Projektet pågick fram till 1991.

Mot slutet av Stripaprojektet började SKB bygga ett underjordiskt berglaboratorium på ön Äspö utanför Oskarshamn. Bygget av Äspölaboratoriet föregicks av en mindre platsundersökning som gav förutsägelser om hur berget såg ut där tunneln skulle byggas.

Från starten 1990 tog det sedan sex år att färdigställa den 3,6 kilometer långa tunneln i berget ner till 460 meters djup. Eftersom berget är en av barriärerna i KBS-3 metoden gav Äspölaboratoriet SKB en viktig möjlighet att forska i ett ostört berg. Det hade inte varit fallet i Stripa som var en nedlagd järnmalmsgruva, där många hundra års brytning hade påverkat miljön på olika sätt.

Forskningen i Äspölaboratoriet har varit nödvändig för att utveckla KBS-3-metoden och har behövts som en del av underlaget i de säkerhetsanalyser som SKB tagit fram genom åren.

Kopparkapseln får ett eget forskningscentrum

Statsminister Göran Persson inviger Kapsellaboratoriet. Foto: Fredrik Hjerling.

Nästa barriär som behövde forskning och försök i egen regi var kopparkapseln. Eftersom behov fanns att utveckla svets-metoden för att försluta kopparkapseln, och testa den i full skala, startade SKB därför ett kapsellaboratorium. Laboratoriet som ligger i en äldre varvslokal i Oskarshamns hamn invigdes 1998 med att dåvarande statsministern Göran Persson klippte bandet. Sedan dess har svetstekniker testats och utvecklats, från laboratoriemiljö till att fungera i industriell produktion.

På senare år har SKB även byggt en testhall ovan jord intill Äspölaboratoriet. Där har bland annat en mängd storskaliga försök gjorts med bentonitlera. Bentonitleran som är en av de tre barriärerna i KBS-3-metoden fungerar som en skyddande buffert runt kopparkapseln. I testhallen har till exempel utveckling skett av den robot som ska användas när återfyllnadsblocken av bentonit ska staplas i Kärnbränsleförvarets deponeringstunnlar.

Clab invigs i skuggan av Tjernobyl

Energiminister Birgitta Dahl inviger Clab. Ur Oskarshamns-Tidningen.

Under 1980-talet händer det mycket för SKB. Anläggningarna i det svenska systemet kommer på plats och först ut är Centralt mellanlager för använt kärnbränsle, Clab, i Oskarshamn. Bygget startade 1980 och fem år senare togs anläggningen i drift. Vid den stora invigningen 1986, med dåvarande energiministern Birgitta Dahl på plats, kom rapporter om att radioaktivt nedfall upptäckts över Sverige. Katastrofen i Tjernobyl överskuggade invigningen av Clab, i alla fall medialt.

Byggnation av SFR. Foto: SKB

Nästa anläggning på tur var Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, SFR, i Forsmark. Byggnationen startades 1983 och fem år senare togs anläggningen i drift. Den var då den första i sitt slag i världen. Vid invigningen kom gäster från när och fjärran på besök.

Startskott för valet av plats

FUD-programmet 1992 innebar startskottet för SKB:s arbete med att finna en plats för slutförvaret för använt kärnbränsle. Utgångspunkten var att platsen skulle ha lämplig berggrund för ändamålet. Efter en geologisk översikt konstaterades att större delen av Sverige skulle kunna ha just ett sådant berg som eftersöktes.

På hösten 1992 skickade SKB en förfrågan till de kommuner i Sverige som bedömdes ha lämplig geologi. Syftet var att se om det fanns intresse att få veta mer i en förstudie, som i förlängningen kunde leda till att ett slutförvar lokaliserades till kommunen. Av de cirka 200 kommuner som fick frågan var det åtta som svarade att de ville vara med i förstudien. De som tackade ja var Oskarshamn, Östhammar, Tierp, Älvkarleby, Hultsfred, Nyköping, Storuman och Malå.

Förstudierna bestod av sammanställningar och analyser av befintlig information om till exempel berggrunden, men också om det fanns mark som skulle kunna användas för ett slutförvar. De handlade också om vilken miljöpåverkan ett slutförvar skulle kunna få, hur transporter av använt kärnbränsle, kapslar och annat material skulle kunna ske på bästa sätt.

Dialog om kärnavfall kring köksbordet. Ur Upsala Nya Tidning.

Även samhällsutredningar togs fram, där man tittade på exempelvis hur ett slutförvar skulle kunna påverka huspriser och turism. De kommuner som deltog gjorde det frivilligt och SKB hade kontor och medarbetare på plats för att förklara uppdraget och verksamheten. Kommuninvånare erbjöds också möjlighet att besöka SKB:s anläggningar för att med egna ögon få se och bilda sig en uppfattning om företagets verksamhet. Den röda tråden var delaktighet och frivillighet.

År 2000 var förstudierna klara och SKB valde att ställa frågan till tre kommuner om de var intresserade av en fortsättning med platsundersökningar. Dessa tre var Oskarshamn, Tierp och Östhammar. Kommunfullmäktige i Tierp tackade nej till fortsatt medverkan, medan Oskarshamn och Östhammar tackade ja.

Bästa berget fanns i Forsmark

En platsundersökning innebar omfattande undersökningar av berggrunden med bland annat borrhål ner till en kilometers djup. Men det var inte enbart på djupet som platserna behövde kartläggas. Omfattande ekologiska och arkeologiska undersökningar utfördes för att lära känna området i detalj. Hela platsundersökningen syftade till att sammanställa vilka miljökonsekvenser en etablering av ett slutförvar skulle kunna få.

Bild i samband med platsvalet. Foto: Patrik Lundin.

När alla resultat från de olika undersökningarna analyserats visade det sig att berget i Forsmark var mer lämpat för ett slutförvar och den 3 juni 2009 gjorde SKB sitt platsval. Bakom valet låg ett gediget vetenskapligt arbete. Bara för platsundersökningen i Forsmark skrevs cirka 800 vetenskapliga rapporter. Över 100 jordborrhål och 25 kärnborrhål borrades, varav 19 var över 500 meter djupa och nio nådde ända ner till en kilometer under ytan.

Ansökan för Kärnbränsleförvaret lämnas in

2011 lämnade SKB in sina ansökningar enligt kärntekniklagen och miljöbalken om att få bygga ett slutförvar i Forsmark och en inkapslingsanläggning i anslutning till Clab i Oskarshamn. Det är i inkapslingsanläggningen som det använda kärnbränslet ska placeras i kopparkapslarna och locket på dessa ska svetsas på.

Ansökningarna var på mer än 10 000 sidor och bygger på mer än 40 år av forskning och utveckling. Målsättningen är att visa att SKB uppfyller lagkraven på de nya anläggningar som ska byggas. De ska vara säkra under drift och långt in i framtiden. I ansökningarna visar vi att det går att konstruera ett slutförvar för använt kärnbränsle som uppfyller myndigheternas krav.

2014 lämnade SKB in ytterligare en ansökan. Denna gång handlade det om att bygga ut den befintliga anläggningen SFR. En utbyggnad som behövs för att ta hand om det rivningsavfall som uppstår när de svenska kärnkraftverken monteras ner.

2022 fattar regeringen historiska beslut

Båda ansökningarna har genomgått långa processer med granskningar och kompletteringar. Det har även varit förhandlingar i Mark- och miljödomstolen och godkännande från Strålsäkerhetsmyndigheten. Värdkommunerna har fattat sina beslut och alldeles nyligen har regeringen också fattat två beslut om att SKB får gå vidare med sitt arbete.

Efter en 50-årig färd står SKB redo att möta framtiden. Rik på erfarenheter från historien och med mängder med kunskaper i bagaget, börjar vi resten av vår resa – att fullborda ett av Sveriges viktigaste miljöskyddsprojekt.

* NEA = Nuclear Energy Agency är en samarbetsorganisation för atomenergifrågor inom OECD

Den här texten är hämtad ur Lagerbladet nummer 1 2022.

Publicerad: 8 april 2022