Från grodflytt till gallring

Hur blev SKB en annorlunda sorts skogsägare och hyresvärdar åt en sällsynt groda? Vi dyker ner i konstgjorda gölar och tar ett myggrikt skogsbad för att titta närmare på naturvårdsarbetet i praktiken.

Naturvård, det kan verka som ett diffust begrepp – en term som kan innefatta allt från planer och tillståndsprocesser till praktiska insatser. För SKB är studier och analyser av både djurliv och miljö viktiga delar av verksamheten. I förra numret av Lagerbladet berörde vi ämnet när vi berättade om SKB:s hållbarhetsarbete. I den här artikeln kommer vi att göra nedslag i två praktiska exempel. Det ena är hur SKB arbetar med skogsvård i ett område på över 700 hektar som har fått SKB som förvaltare. Det andra är en länge emotsedd flytt av amfibier som fått ny adress.

Och det är där vi börjar. För om SKB:s arbete med naturvård har ett ansikte så är det ett litet ansikte med bred mun, ögonen långt isär och uppblåsta kindsäckar. Det är förstås gölgrodan vi pratar om. En rödlistad art som under sommaren har fått byta adress när SKB flyttat dem från en boplats som kommer påverkas av det kommande slutförvaret för använt kärnbränsle.

Amfibier på ny adress

Gölgrodan har kanske blivit ansiktet utåt för SKB:s arbete med biologisk mångfald, men om man förknippar arbetet med ett mer mänskligt ansikte så är det förmodligen Sara Nordén. SKB:s platsekolog har hunnit dyka upp i Lagerbladet ett tiotal gånger sedan hon gjorde sin debut för 15 år sedan. För Sara var grodflytten en milstolpe när åratal av studier och förberedelser till slut ledde fram till årets flyttkampanj. När vi möter Sara är det tydligt att arbetet varit både väl emotsett och lyckat.

Sommarens groddflytt var kulmen på lång tids förberedelser för SKB:s platsekolog Sara Nordén.

Sommarens groddflytt var kulmen på lång tids förberedelser för SKB:s platsekolog Sara Nordén.

– Jag säger som de brukar: Äntligen! Efter att vi har förberett oss i tio år så var det jätteroligt och lite pirrigt när det var dags för flytten, säger Sara.

Det är inför byggandet av Kärnbränsleförvaret som tre gölar behöver läggas igen, men en av dem var bebodd av både gölgroda och större vattensalamander. Gölgrodan, som i Sverige främst förekommer vid norra Upplandskusten, är fridlyst sedan 1985. Redan 2012 inledde SKB arbete med att anlägga konstgjorda gölar dit grodorna så småningom skulle kunna flyttas.

Att skapa den perfekta grodgölen kräver noggrann planering, då grodorna är noga med var de kan tänka sig att bo. De nya gölarna behövde ligga soligt och vindskyddat i närheten av andra gölar. Varje ny göl har en yta på 200–400 kvadratmeter och är grunda med någon enstaka djupare håla. Ett ”grodhotell” anlades även där grodorna kunde övervintra. Sedan tidigare har man fått bekräftat att de nyanlagda gölarna verkar falla djuren i smaken, då man kunnat hitta grodor som självmant vandrat dit. Man har även kunnat se smågrodor, vilket tyder på att de även förökat sig på den nya platsen.

Varsam insamling

Den här sommaren var det dags att påbörja storskalig utflyttning. Sara beskriver hur arbetet går till.

– Gölgrodorna spenderar vintern nedgrävda i skogen och vandrar ner till gölarna på försommaren för att leka. När de kom fram i år så möttes de av ett staket runt gölen så att de inte kom in. De börjar då röra sig längst staketet och hamnar till slut i hinkar som grävts ned. Varje morgon var vi ute och tog hand om djuren som samlats in, berättar Sara.

– Det var mycket jobb, men det gick också väldigt bra. Ungefär 50 gölgrodor och över 200 större vattensalamandrar flyttades till nyanlagda gölar. Några av individerna märktes också under flytten så att vi ska kunna följa dem extra noga framöver, förklarar Sara. Genom den årliga inventeringen kommer bestånden kunna följas, men redan nu har man fått intressanta resultat om grodornas beteende.

I arbetet med flytten hade Sara hjälp av Maria Johansson, biologistudent från Sveriges lantbruksuniversitet. Maria gjorde sitt kandidatarbete på gölgrodors hemvändarbeteende, så det passade utmärkt att kunna studera det i en faktisk flyttsituation. Maria studerade huruvida grodorna skulle vilja vandra tillbaka till sin gamla göl. Men trots att man visste att vissa djur kan ha ett starkt hemvändarbeteende, så visade det sig att få individer försökte ta sig tillbaka, ett tecken på att de verkar trivas på sin nya plats.

Ett arbete med höga krav och ambitioner

Lagstiftningen är tydlig vad gäller fridlysta arter. Att vara aktsamma med livsmiljön för grodorna och salamandrarna har varit en viktig fråga för SKB. Även inom SKB var det många från olika delar av företaget som var nyfikna och ville följa arbetet som Sara och hennes kollegor utförde.

– Jag märker att folk kan gå igång på mitt område. Det finns många intressanta ämnen inom SKB, men de här frågorna kan kanske vara lite lättare att förstå än det tekniska, säger Sara.

Ja, den här sommaren var det ekologin som stod i centrum. För Sara är det fortsättningen på en längre trend, där vikten av att arbeta med naturvårdsfrågor har blivit allt tydligare.

– Jag började på SKB under platsundersökningarna för 20 år sedan. Då var det nog lite konstigt med en ekolog bland alla geologer, men under resans gång så känns det som att hela organisationen har insett att det här är viktiga frågor för oss, inte minst i de tillståndsprövningar som vi ska gå igenom, säger Sara.
– Just artskydd har blivit en mycket mer betonad fråga de senaste tio åren, så SKB var förutseende som tog ett stort grepp på arbetet tidigt. Kraven vi måste leva upp till har blivit tydligare under arbetets gång och då har det varit bra att vi redan i början hade en hög ambitionsnivå.

Spår och spillning ger mer information

Om gölgrodan har agerat huvudperson i arbetet med områdets djurliv, så är den långt ifrån ensam i att studeras.

– Grodorna och större vattensalamander inventeras årligen, så att vi ser hur stammarna mår, men vi inventerar även flera andra arter, berättar Sara. Vi har till exempel en årlig viltinventering som utförs på två olika sätt. När det ligger snö utförs snöspårning, där vi främst studerar förekomsten av klövvilt, men vi följer även de rödlistade arterna lodjur och utter noga. På våren görs spillningsinventering där vi kan skatta mängden älg, rådjur och vildsvin. Det ger viktig referensdata som vi kan jämföra med när de stora byggprojekten startar, för att se om djuren påverkas, förklarar Sara.

Man gör även årliga fågelövervakningar där observationer av arter som storlom, slaguggla, bivråk och havsörn sammanställs för att undersöka förekomster och revir i området. Var femte år inventeras dessutom fladdermöss, som är en skyddad art, men i dagsläget förefaller inga kolonier finnas inom SKB:s område. De olika inventeringarna av både djurliv och naturvärden ger en sammantagen bild som är ovanligt detaljrik.

– Det är exceptionellt får man väl säga, det finns nog få platser som är så väl undersökta. Framför allt sett till hur många olika saker vi undersökt på samma ställe, säger Sara. Den årliga inventeringen kommer alltså visa hur väl de flyttade djuren anpassar sig. Flyttkampanjen kommer att återupprepas nästa år för att se till att så många som möjligt av djuren placeras om till nya hem. Men nu är det dags att lyfta blicken från gölarnas yta, och istället vända oss mot trädkronorna som reflekteras däri.

– Har ni andra skor med er än de där?

När vi träffar Inger Nordholm, som arbetar med skogsskötseln i SKB:s skogsområde, visar det sig snabbt att det är i mer än skodon som vi kommit oförberedda för naturen som till stor del präglas av rikkärr, gölar och sumpskog. Bara några dagar tidigare har Forsmark dessutom drabbats av en mygginvasion av sällan skådat mått. Som tur är så är Inger själv väl förberedd och snart är vi på väg ut i skogen med en lånad keps och ett rejält lager myggsprej.

Vi befinner oss i närheten av de gölar där grodflytten skett några månader tidigare. Gölarna som måste läggas igen, ligger inom det område där byggnationer kommer ske ovan mark, men de är också del i ett större skogsområde som SKB äger sedan 2013. Även om området kommer påverkas lite av arbetet som sker på markytan så sköter SKB alltså hela det område under vilket underjordsdelarna av förvaret kommer ligga.

Unika skogsmiljöer

Sammantaget är det en yta på 720 hektar som SKB förvärvat från Sveaskog, varav ungefär 500 hektar är skogsmark. Och det är inte vilken skog som helst. Området som angränsar till både Kallriga naturreservat och Ekopark Forsmark, är en del i den unika naturmiljö som återfinns längst den norra Upplandskusten, där inlandsisen lämnat efter sig kalk som skrapades upp från Gävlebuktens botten.

Kombinationen av ett flackt kustlandskap och mycket kalk i marken gör området till en gynnsam plats för många ovanliga växter, örter och svampar, liksom en mängd olika djur och fåglar. Under SKB:s inventeringar i området hittades bland annat 23 rödlistade svampar, inklusive de starkt hotade brödtaggsvamp, bitter taggsvamp och lilafotad fingersvamp. Här kan man även hitta ovanliga orkidéer som guckusko och gulyxne. När vi lämnar vägen och går inåt i skogen är det mindre ovanliga växter som sätter färg på marken – blåbär och lingon breder ut sig över mosstäcket. Tyvärr tillåter inte molnen av myggor att vi stannar upp för att njuta av en bärpaus. Den här dagen gör man bäst i att hålla sig i rörelse om man vågar sig in i Forsmarksskogarna.

En grön plan

”De färgade ytorna på kartan visar hur varierad naturen är. Skogsskötseln anpassas på varje plats”, berättar Inger Nordholm.

”De färgade ytorna på kartan visar hur varierad naturen är. Skogsskötseln anpassas på varje plats”, berättar Inger Nordholm.

Precis som grannarna i Kallriga naturreservat och Forsmarks Ekopark, fokuserar SKB på att ta hand om den speciella miljön. Målet med skogsskötseln är att bevara och förstärka de naturvärden som finns på platsen. Inger Nordholms arbete utgår ifrån en skötselplan, där skogsområdet delats in i mindre bestånd utifrån hur miljön ser ut och vad som växer på respektive plats.

De många färgade ytorna på kartan som Inger visar upp, belyser hur varierad naturen är i området. Här finns ung och gammal skog, barr- och lövskog, torrare delar och sumpskog med sin stora mångfald. Den stora variationen visar sig vara utgångspunkt för hur man tar hand om skogen. Grunden i skötselplanen är så kallad ståndortsanpassning, vilket innebär att skogsskötseln anpassas efter förutsättningarna på varje plats. Vissa delar lämnas för fäfot, medan andra sköts för att utveckla skogen.

Träd till virke och fågelbon

Skötselplanen sätter långsiktiga ramar, men Inger och hennes kollegor gör årliga genomgångar av skogen för att se hur den utvecklas och kunna planera upp skötselinsatser i rätt tid. Även under vårt besök i skogen kommenterar Inger tecken som antyder att det börjar bli dags att gallra i ett specifikt bestånd.

– Att vi tar hand om skogen utifrån varje områdes natur och förutsättningar gör också att våra naturvårdande insatser anpassas. I något område kan man lämna en tall som kan passa till fågelbon, i ett annat kan vi röja upp en glänta för att gynna en orkidé, säger Inger. Sambandet mellan skogsvård och djurliv blir tydligt när Inger beskriver hur olika åtgärder kan skapa rätt förutsättningar för järpe, tjäder, orre och skogshöns. Samtidigt är det tydligt att hon brinner för skogen och hur den mår.
– Det finns ingen konflikt mellan ett hållbart skogsbruk och att få fram skog som mår bra. Det här bruket ger en fin kvalitetsskog, säger Inger.

Försiktiga insatser

I ett skogsbruk som värnar om naturvärden har man många specifika faktorer att ta hänsyn till när man utför det praktiska skogsarbetet. Inte minst är det viktigt vara tydlig med vilka förutsättningar man har att följa.

– Vi använder regionala entreprenörer för skogsarbetet, och har fått hitta personer som förstår vad vi vill åstadkomma här. I vanliga fall är det alltid maximal vinst som är målet när man avverkar, men här arbetar vi på ett annat sätt, förklarar Inger. Arbetet i skogen måste anpassas så att det inte påverkar naturen eller djurlivet negativt. Till exempel så avverkar man bara när backen är frusen för att undvika att marken skadas, speciellt vid de känsliga våtmarkerna som är viktiga för groddjur och orkidéer. Hänsyn tas till djurliv som kan störas av arbetet, man genomför exempelvis inga skötselåtgärder efter den sista december för att inte påverka havsörnen under dess häckningssäsong.

En annorlunda skogsägare

Under vintern kommer skötselplanen att arbetas om inför att man planerar att skriva ett naturvårdsavtal med Skogsstyrelsen kring målet att utveckla och bevara de höga naturvärden som finns på platsen.

– Vi är ju en lite annorlunda skogsägare och har inget produktionsmål. Då ser vi en möjlighet att främja naturen, samtidigt som vi sköter om det här området som vi behövde ta över. Vi har äldre skog på över hundra år som med sin ålder är värdefull som den är, men också yngre bestånd där vi kan göra mycket för att öka mångfalden bland både djur och växter, säger Sara.

Att prata med Sara och Inger belyser en intressant kontrast i den miljö som SKB fått ansvar för. Man valde platsen för slutförvaret på grund av en berggrund som var relativt sprickfri och torr, lämplig just för att det var en homogen och stabil miljö. Men ovan det område som valdes finns ett myllrande och rikt naturliv med speciella förutsättningar som avspeglar sig i djur- och växtlivet.

Plantor med framtiden för sig

Unga plantor av gran och tall trängs med mer snabbväxande björk. Konkurrensen börjar kännas av och snart är det dags att börja gallra så de unga plantorna kan växa sig höga.

Unga plantor av gran och tall trängs med mer snabbväxande björk. Konkurrensen börjar kännas av och snart är det dags att börja gallra så de unga plantorna kan växa sig höga.

Den spräckligt färggranna skogskartan blir verklighet när Inger lotsar oss längst skogsvägarna och pekar ut de olika områden som var och ett sköts efter sina egna naturvärden, men också efter sina förutsättningar. Inger pekar ut ett område där unga plantor växer till sig.

– Här hade vi gallrat för att hjälpa träden, men så kom stormen Alfrida och blåste ner allting. Det kändes inte roligt, men det är också det fina med skog, att man alltid kan börja om och skapa något bra.

Nu trängs unga plantor av gran och tall med mer snabb växande björk och konkurrensen om utrymmet börjar kännas av. Snart är det dags att börja gallra för att ge de unga plantorna förutsättningar att växa sig höga. Bland anrika träd och djup naturskog är det kanske de här plantorna som gör starkast intryck, när man betänker vad som kommer hända i området under deras levnadstid. Målet med SKB:s naturvårdsarbete, är att den här skogen ska så långt som möjligt kunna leva sitt eget liv, utan att påverkas av det stora projekt som ska ske hundratals meter under den. Det som nu är en knälång tallplanta kommer kunna växa sig hög och blicka ut över ett område där slutförvaret för använt kärnbränsle ska hinna både byggas, fyllas och stängas under dess levnadstid. Ett unikt projekt som ska drivas i samexistens med de höga naturvärdena i en unik miljö.