Därför blir det jordskalv

Ett jordskalv inträffar när energi, som frigörs ur berggrunden, får marken att röra sig. Vanligast är de tektoniska jordskalven, som orsakas av att tektoniska plattor rör sig i förhållande till varandra.

Jordskalv kan vara artificiella, vulkaniska eller tektoniska. Artificiella jordskalv är sådana som framkallas av människan själv, till exempel vid en kärnexplosion eller vid gruvdrift på stora djup i ett berg med höga bergspänningar, eller avsiktligt när man exempelvis utvinner gas eller olja genom så kallad ”fracking”.

De vulkaniska eller magmatiska jordskalven uppkommer då magma (smält berg) stiger uppåt genom en vulkan. När magman kommer upp till markytan stelnar den snabbt och kan täppa till vulkanens öppning. Trycket inne i vulkanen ökar då och kan ge upphov till stora jordskalv. Vulkaniska jordskalv brukar vara en förvarning till vulkanutbrott.

Tektoniska skalv vanligast

De tektoniska jordskalven är den vanligaste och i särklass mest destruktiva formen av jordskalven och av dessa uppstår den stora majoriteten längs gränserna mellan tektoniska plattor där dessa krockar, rör sig från varandra eller rör sig längs med varandra. Bergspänningar kan dock även byggas upp inom tektoniska plattor och därför finns även där jordskalv som släpps längs sprickzoner som jordskorpan är uppbruten i.

Jordskalv kan också delas in i olika skeden. Ibland förekommer förskalv före det egentliga huvudskalvet. Efter huvudskalvet uppkommer för det mesta så kallade efterskalv. Efterskalven kan pågå i veckor, månader eller till och med år.

Bergblocken på ömse sidor av en sprickzon rör sig i förhållande till varandra. Rörelsen är mycket långsam, några millimeter eller på sin höjd några centimeter per år. Om glidplanen i sprickzonen har låg friktion och är tillräckligt plana sker rörelserna ganska mjukt med små eller inga skalv alls. Är glidplanen däremot oregelbundna eller har hög friktion sker rörelserna ryckvis med skalv av olika styrka som följd.

Energi byggs upp

Mellan rycken byggs elastisk energi successivt upp i bergblocken. Berget samlar spänningarna likt en gigantisk fjäder som sakta spänns. Förr eller senare överskrider de lagrade spänningarna bergets hållfasthet. Berget kan då röra sig stora avstånd, kanske flera meter, under en mycket kort tidsperiod. Det fastnar sedan i en ny position och kan börja bygga upp elastiska spänningar igen.

En del av den frigjorda energin avges som värme, en annan del som rörelse längs sprickplanen och som seismiska vågor. De seismiska vågorna fortplantas genom jorden och kan ge upphov till skakningar på markytan. Fenomenet kallas för jordskalv.

Det är inte säkert att all energi frigörs vid ett skalv. Tvärtom kan frigörelse av energi i en del av en sprickzon innebära att en annan del av zonen, eller en annan zon, blir mer inspänd. Det är inte ovanligt att ett skalv på en zon triggar ytterligare ett skalv, som kanske till och med är kraftigare, på en helt annan zon.