Utdöda språk kan lära oss skriva till kommande generationer

En expert på utdöda språk har hjälpt SKB att fundera över vilka utmaningar det finns med att överföra information om slutförvar för radioaktivt avfall till framtida generationer. För Ola Wikander, Lunds universitet, var det ett spännande uppdrag att inte bara se bakåt utan även framåt.

Sanskrit är ett mycket gammalt språk. Foto: Dreamstime

Sanskrit är ett mycket gammalt språk. Foto: Dreamstime

Den som kan sin språkhistoria vet att språk förändras, blir till helt nya språk, eller dör ut. Men också att språkvetenskapen har lyckats rekonstruera mycket gamla språk. Forskarna kan både läsa 5 000 år gammal sumeriska och har vissa kunskaper i urindoeuropeiska, ett språk det inte ens finns några skrifter bevarade ifrån.

Ola Wikander, språk- och religionsforskare, berättar att en av de metoder som använts handlar om att hitta paralleller mellan nu levande och döda språk.

— Det vi gör är att vi jämför de gamla utdöda språken med deras utlöpare, de efterföljare som språken har fått. Vi försöker följa hur språket kan ha utvecklats, ord för ord, böjningsform för böjningsform. Det är ett långsamt och metodiskt pusselarbete, berättar han.

Väcka diskussion

Uppdraget för SKB, som resulterat i två uppsatser, innebar att väcka en diskussion om svårigheterna med att överföra information om det farliga kärnavfallet i skrift. Ola Wikander påpekar bland annat att en avgörande faktor för om språk kan förstås är hur många skrifter som finns bevarade och hur de ser ut.

— Man kan tänka sig en situation i framtiden där det finns ganska mycket engelsk text bevarad, men bara en liten delmängd av den handlar om kärnavfall. Om den då har en specialiserad terminologi blir den oerhört svår att förstå.

I uppgiften ingick inte att rekommendera hur man ska bära sig åt. Men det är klart att han har funderat över hur ett budskap borde vara utformat för att överleva så länge som möjligt. Informationen bör troligen vara skriven på flera olika språk och naturligtvis på flera olika hållbara material.

— Det handlar både om hur man skriver, vilka språk man väljer och vilken publik man talar till. Det kan nog vara en bra tanke att använda olika slags texter med olika stilläge. Man bör fundera över vilken vokabulär som kommer att överleva, säger han.

Kinesiska är i dag världens största språk, men hur ser det ut om 10 000 år?

Kinesiska är i dag världens största språk, men hur ser det ut om 10 000 år?

Lätt att missförstå

Språk som har ett släktskap med andra är lättare att tolka än isolerade språk. Historien visar dessutom att risken för att bli missförstådd är betydande. Ola Wikander målar upp ett scenario där en extremt avancerad framtid underskattar oss och tror att vi var primitiva grottmänniskor som aldrig kan ha behärskat kärnkraftstekniken. För att sätta sig in i problematiken menar han att vi måste försöka föreställa oss vad människor i framtiden kommer att tycka om oss – och vårt språk.

— Den här frågan ger ett perspektiv på det egna livet, vår generation och vårt språk. Om 10 000 eller 100 000 år vet vi inte ens om det finns någon mänsklig civilisation, säger han.

Bevara lingvistiken!

Hur länge informationen ska kunna tolkas är fortfarande en öppen fråga. Det bästa vore naturligtvis om den kunde överleva så länge kärnavfallet kan utgöra en fara för människor och miljön, i 10 000 eller ända upp till 100 000 år. Samtidigt minskar radioaktiviteten med tiden och informationen kan vara som allra viktigast de första tusentals åren.

Hur länge tror Ola Wikander att det är möjligt att tolka texter? Om vi hade haft tillgång till skrifter som var 10 000 år gamla i dag, hade forskarna kunnat tolka dem också?

— Gränsen är nog inte tiden i sig utan sammanhanget. Om det språk som använts har haft ett någorlunda kontinuerligt släktskap med andra språk – då skulle vi nog ha klarat det. Men om språket hade varit isolerat hade vi nog suttit på pottkanten, svarar han och tillägger att bevarandet av information om kärnavfall är ytterligare ett argument för varför det är viktigt att fortsätta med språkvetenskapen och lingvistiken.

Det måste helt enkelt finnas språkvetare med kunskap om att tolka gamla skrifter även i framtiden.