Sista slutförvaret planeras

Vid sidan av det befintliga Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall och ett framtida kärnbränsleförvar planerar SKB även ett slutförvar för långlivat avfall, SFL. Det handlar om den allra sista pusselbiten när det gäller omhändertagandet av radioaktivt avfall i Sverige.

I Forsmark finns sedan 1988 Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, SFR. Där planeras i framtiden en utbyggnad för att även få plats med kortlivat radioaktivt rivningsavfall. På en annan plats i Forsmark, i Söderviken, vill SKB i framtiden bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle, Kärnbränsleförvaret.

Men det finns ytterligare en kategori radioaktivt avfall som måste tas om hand, långlivat låg- och medelaktivt avfall. Det här avfallet uppstår vid drift och rivning av kärnkraftsreaktorerna. En del är metalliskt avfall som varit i närheten av reaktorhärden, exempelvis styrstavar. Annat avfall kommer från tidig kärnteknisk forskning, så kallat historiskt avfall, eller består av långlivat radioaktivt avfall från övrig industri, sjukvård och forskning.

Minst och sist

Till sist kommer det alltså att finnas tre slutförvar i Sverige för olika slags avfall. Det för långlivat avfall blir det minsta och det sista som konstrueras (det handlar om en mängd av 16 000 kubikmeter). Var det ska ligga är ännu inte bestämt. Inte heller hur det ska se ut. Men efter att en konceptstudie genomförts finns det ett förslag på hur det skulle vara utformat.

– Vi tänker oss ett förvar med två olika delar och med två olika barriärlösningar. Det metalliska avfallet skulle placeras i en del med betongbarriär, det historiska avfallet i en del som återfylls med bentonitlera, berättar Mattias Elfwing som varit projektledare för konceptstudien på SKB.

Slutförvaret för långlivat avfall måste vara säkert under en lika lång tidsperiod som Kärnbränsleförvaret, minst 100 000 år. Det är även tänkt att placeras på ungefär samma djup, 300–500 meter ner i urberget.

Säkerhetsvärdering

Bergets egenskaper är självklart viktiga och förvarets säkerhet efter förslutning bygger på att förhindra, begränsa och fördröja utsläpp. Det vill säga, det ska ta så lång tid för radionukliderna att nå biosfären att den aktivitetsmängd som på sikt kommer att spridas till omgivningen aldrig innebär någon fara för människor eller miljö. Precis som med allt annat radioaktivt avfall gäller att avfallet klingar av och blir mindre och mindre farligt ju längre tid som passerar.

I nästa steg ska det förslag som nu finns utvärderas för att se om det uppfyller de högt ställda kraven på säkerhet. Därefter kan en platsvalsprocess inledas. I slutet av 2020-talet tror man att det kan vara möjligt att välja en plats. Och först någon gång i mitten av 2040-talet räknar man med att det sista och det minsta slutförvaret, SFL, ska kunna stå klart.