Så klarar Kärnbränsleförvaret skalven efter nästa istid
Vad händer om det inträffar ett stort jordskalv i Kärnbränsleförvarets närhet i samband med nästa istid? Och vilka effekter får det? Det är frågor som SKB:s säkerhetsanalyser måste kunna svara på.
Jordskalv är inget problem i Sverige i dag. Berggrunden är mycket stabil och de jordskalv som trots allt förekommer är små. Få har någonsin känt av ett jordskalv på hemmaplan.
Men det går inte att diskutera den långsiktiga säkerheten för Kärnbränsleförvaret utan att ta hänsyn till de yttre förändringar som kan tänkas inträffa långt in i framtiden. Jordskalv är definitivt en sådan yttre faktor.
Hur sannolikt är det att det inträffar ett stort jordskalv i närheten av förvaret i Forsmark? Vilka effekter får det? Och går det att mildra konsekvenserna? Sådana frågeställningar analyseras i SKB:s säkerhetsanalyser. I dessa är tidsperspektivet så långt som en miljon år.
Strävar efter jämvikt
Främst intresserar vi oss för vad som händer efter nästa istid. När isen smälter lättar trycket på den nedpressade markytan och denna höjer sig igen för att komma i jämvikt med den underliggande manteln. Krafterna i berget omfördelas och ger upphov till fler och större jordskalv, så kallade glacialt triggade jordskalv, än vad som förekommer i dag.
– Exakt hur många fler vet vi inte, säger SKB:s geologiexpert Raymond Munier.
– Därför överskattar vi hellre än underskattar antalet skalv i våra beräkningar.
För att bedöma hur många kapslar som kan skadas måste man uppskatta sannolikheten för att skalvet ska ske, bestämma var det kan inträffa samt hur stora förskjutningar i berget det ger upphov till.
I beräkningarna i den senaste säkerhetsanalysen för Kärnbränsleförvaret, SR-Site, utgår vi från att kapslarna skadas om rörelserna tvärs kapseln är större än fem centimeter. Sådana rörelser i en spricka som skär kapseln kan uppkomma om ett skalv med omkring magnitud 7 inträffar inom ett avstånd av 600 meter från förvaret.
– Ju större en sprickzon är, desto större skalv kan den hysa, förklarar Raymond Munier.
Lins omgiven av zoner
I Forsmark ska Kärnbränsleförvaret byggas i en så kallad tektonisk lins. Det är en relativt opåverkad bergmassa, som är omgiven av tre stora sprickzoner: Singözonen, Forsmarkszonen och Eckarfjärdszonen. I området är det bara dessa tre zoner som kan hysa så stora skalv som magnitud 7 eller ännu kraftigare.
När ett jordskalv inträffar förekommer det att berget närmast sprickzonen spricker upp ytterligare. Zonen växer i bredd och längd och angränsande sprickor kan också röra sig.
– Under platsundersökningen i Forsmark kartlade vi berggrunden mycket noggrant, försäkrar Raymond Munier.
– Vi har en mycket bra bild av hur sprickzonerna i den tektoniska linsen är orienterade och hur stora skalv de kan hysa. Det ger oss möjlighet att placera in tunnlar och deponeringshål långt från stora zoner, så att de negativa effekterna blir så små som möjligt. Och när vi kan undersöka berget i tunnlar på förvarsdjupet kan vi noggrant karakterisera berget som ska hysa kapslarna och undvika sprickor som på lång sikt kan skada kapslarna.
Inga stora skalv söderut
Platsundersökningen i Forsmark är kronan på verket i en lång rad undersökningar av den svenska berggrunden och de jordskalv som den utsatts för i samband med den senaste istiden. Studierna började redan i mitten av 1980-talet med undersökningar av stora förkastningar i norra Sverige.
– I norra Sverige har vi hittat spår efter riktigt stora jordskalv, det vill säga sådana med magnitud närmare 8, i mellersta Sverige några mindre skalv, med magnitud kring 6, säger Raymond Munier.
– I Forsmark visar undersökningarna inga tecken på att det inträffat stora skalv i samband med senaste istiden.
Forskningen fortsätter
Pratar vi om ett tidsperspektiv på 100 000 år, det vill säga fram till tiden efter nästa istid, är jordskalven inget större hot mot Kärnbränsleförvarets långsiktiga säkerhet. Ökar man tidshorisonten till en miljon år, minskar emellertid precisionen i förutsägelserna. Då handlar det ju dessutom inte längre om en istidscykel, utan om kanske åtta till tio stycken.
– Kunskapen om hur man gör förutsägelser på mycket lång sikt är ofullständig och mycket utmanande, anser Raymond Munier.
– Därför kommer forskningen om glacialt inducerade förkastningar fortsatt vara nödvändig.