Deformation i jordskorpan är störst vid plattgränserna. Där sker också de flesta jordskalven. Röd färg indikerar hög deformationshastighet, blå lägre. Karta: Kreemer et al. 2003*

Jordskalv i världen

Jordskalv sker hela tiden överallt i världen. Varje år registreras flera miljoner skalv. Speciellt vanliga är de där tektoniska plattor rör sig i förhållande till varandra.

Ytterst på jorden finns jordskorpan, som relativt sett är tunnare än skalet på ett äpple. Under jordskorpan finns den heta manteln som är plastisk närmare jordens kärna. Jordskorpan bildar tillsammans med den övre fasta delen av manteln den så kallade litosfären.

Litosfären är uppdelad i tektoniska plattor som även kallas för litosfärsplattor. Dessa kan liknas vid 7 stora och ett tiotal mindre pusselbitar. Litosfären under världshaven kallas för oceanisk, medan litosfären under land och sjöar kallas för kontinental. Oftast består en tektonisk platta av båda typer av litosfär.

De tektoniska plattorna flyter på den underliggande manteln, ungefär som isflak på vatten. Fenomenet kallas plattektonik. Plattorna kan krocka, röra sig bort från varandra eller glida längs med varandra. Hastigheten är några millimeter till centimeter per år.

Magmaströmmar i manteln

Man vet inte säkert vilka krafter som sätter plattorna i rörelse. En av förklaringarna är att det finns magmaströmmar i den övre delen av manteln som åstadkommer rörelsen. Dessa orsakas i sin tur av den värme som alstras av det radioaktiva sönderfall som sker i jordens inre.

Plattektoniken ger svaret på många frågor inom geologin. Där magma från manteln pressas upp genom jordskorpan kan en kontinent spricka upp och det bildas en riftdal. I världshaven bildar den stelnande magman istället ny havsbotten längs de oceaniska spridningsryggarna. I havsdjupen är vulkanutbrott och små jordskalv vanliga.

På några ställen löper skarvarna mellan plattorna genom kontinenter. Den längsta är Great Rift Valley, som sträcker sig från Israel ner genom Östafrika.

Oroligt i Sydamerika

När två plattor stöter samman kan den ena glida in under den andra. Exempelvis trycks den oceaniska Nazcaplattan i östra Stilla havet kontinuerligt in under den sydamerikanska plattan. Resultatet blir kraftiga jordskalv och förödande vulkanutbrott i Anderna.

Jordskalvet utanför Chiles kust med magnituden 8,8 i februari 2010 var exempel på ett sådant. I Chile inträffade 1960 också det kraftigaste jordskalvet som hittills registrerats – magnituden uppgick till 9,5.

Två kontinentala litosfärplattor kan också stöta samman på ett sådant sätt att en bergskedja veckas i kontaktzonen. Världens högsta bergskedja, Himalaya, började bildas för knappt 20 miljoner år sedan, när den indiska plattan kolliderade med den euroasiatiska plattan.

Den indiska plattan fortsätter att röra sig norrut med ett antal jordskalv som följd. I januari 2001 inträffade till exempel ett stort jordskalv med magnituden 7,7 på Richterskalan i den indiska delstaten Gujarat.

Glider längs med varandra

San Andreas-förkastningen i västra Kalifornien är ett exempel på en skjuvzon. Två tektoniska plattor glider där längs med varandra. Själva förkastningen är ungefär 130 mil lång och på sina ställen över en mil bred.

I tio miljoner år har den pacifiska plattan glidit mot nordväst längs den nordamerikanska plattan med en hastighet av ungefär fem centimeter om året. Rörelsen har gett upphov till en rad stora jordskalv.

Det största drabbade San Francisco 1906 och förstörde en stor del av staden. Det stora jordskalv som inträffade i Los Angeles 1989 anses av vissa experter vara en förvarning inför nästa riktigt stora katastrof.

Sydostasien är också en region som är hårt drabbad av jordskalv. Både Kina och Japan drabbas regelbundet av skalv med mycket stora magnituder på grund av att den pacifiska plattan glider ner under den euroasiatiska. Indonesien är en annan drabbad region.

*Kreemer, C., W.E. Holt, and A.J. Haines, An integrated global model of present-day plate motions and plate boundary deformation, Geophys. J. Int., 154, 8-34, 2003.

Senast granskad: 27 mars 2023