4
Kommer arkeologer om tiotusentals år att förstå vad vi skriver? Illustration: Stig Unge.

Med information till framtiden

Hur ska vi informera framtida generationer om att det finns ett kärnbränsleförvar djupt nere i underjorden? Det är en fråga som Sverige och många andra länder söker svar på.

Problemet med att föra över information om det radioaktiva avfallet till människor långt in i framtiden har engagerat oss under flera år, för någon enkel lösning finns inte. Det är svårt att föreställa sig hur samhället i Sverige och i övriga världen ser ut om tiotusentals år. Kommer de att förstå något av dagens språk? Kommer de över huvud taget att kommunicera med bokstäver? Eller veta vad radioaktivt avfall är?

När Kärnbränsleförvaret försluts, någon gång mot slutet av detta århundrade, ska det vara så säkert att det kan lämnas oövervakat. Syftet med att bevara information om det på lång sikt är att möjliggöra för kommande generationer att fatta beslut baserade på kunskap, om de till exempel skulle vilja återta det använda kärnbränslet. Men även för att undvika skada vid oavsiktligt intrång. 2011 startade SKB projektet Informationsbevarande efter förslutning av Kärnbränsleförvaret.

SofieTunbrant_150

Sofie Tunbrant.

Olika möjligheter

– Vi behöver reda ut vem som har ansvaret för att bevara informationen, SKB kommer ju att upphöra när Kärnbränsleförvaret har förslutits. Vi vill också börja titta på olika möjligheter och vägar för att bevara kunskapen och informationen och framför allt föra ut frågeställningen utanför det tekniskt vetenskapliga området, förklarar Sofie Tunbrant, projektledare på SKB.

Det handlar bland annat om vad, var och hur informationen ska bevaras och av vem, för vem och över vilka tidsramar.

Inga myndighetskrav

Det finns inga myndighetskrav på informationsbevarande på mycket långt sikt, men under samråden för slutförvarsanläggningen framförde bland annat Östhammars kommun önskemål om att lyfta frågan igen.

Hur kommer ni vidare?

– Vi har gått igenom arbete som gjorts tidigare och genomfört forskningsuppdrag om bland annat arkeologisk förståelse och språkutveckling på Linnéuniversitetet och Lunds universitet. Och så samarbetar vi internationellt, säger Sofie.

SKB har ett samarbetsavtal med vår motsvarighet i Frankrike, Andra, som har arbetat med frågan med stor bredd och under en längre tid. Bland annat har man tagit fram en mycket hållbar safirplatta i vilken mikroskopiskt liten text är ingraverad. Plattan har en livslängd på en miljon år och målgruppen är kanske främst framtida arkeologer. Vidare har Andra ett aktivt samarbete med konstnärer.

Internationellt samarbete

SKB deltar dessutom i en internationell grupp där deltagare från tolv länder diskuterar hur informationsöverföringen kan gå till. Projektet drivs av OECD:s kärnenergibyrå, NEA.

Vad har gruppen kommit fram till hittills?

– Vi diskuterar informationsbevarande över olika tidshorisonter – från 100 till 100 000 år – och tror bland annat på att skapa en stor databas där varje land kan söka information efter sitt speciella behov. Databasen kan liknas vid en meny där man kan komponera sin egen middag genom att välja bland olika förrätter, varmrätter och efterrätter. Vi jobbar nu med att ta fram många olika recept, berättar Sofie.

Sprida information

Databasen är ett sätt att sprida information om forskningsrapporter, projekt, intressanta artiklar med mera under kanske de närmaste hundra åren. På mycket lång sikt måste man använda sig av andra metoder. Utgångspunkten här är att vi ska efterlämna information både i arkiv, med skyltar och markörer i olika former samt genom direkt överföring mellan generationer.

Har länderna nått en samsyn om hur bevarandet av information kan gå till?

– Nej, inte annat än att vi är överens om att vi har en lång väg kvar och att alla måste jobba vidare, säger Sofie och tillägger att ju fler ställen informationen bevaras på desto bättre. En styrka i det svenska arbetet är att både Strålsäkerhetsmyndigheten och Riksarkivet deltar i projektet.